Målet blev tydligt: 256 kbps, 44,1 kHz stereo och ljud som inte hoppar i nivå.
När kedjan var mer öppen började jag lägga mer tid på ljudet. Målet blev MP3 256 kbps, 44,1 kHz stereo, jämn upplevd nivå, ren signal och övergångar som inte låter som en slump.
Jag testade normalisering, kompression, gain, limiter och olika crossfadeidéer. För mycket processning gjorde stationen trött och platt. För lite gjorde skillnaden mellan två mastringar väldigt tydlig.
Crossfade var ett eget träsk. En fast femsekunderscrossfade kan låta bra på två danslåtar men riktigt illa om den ena låten redan har ett långt outro eller den nästa har ett känsligt intro. Det ledde till tanken att analysis-data ska kunna hjälpa transitionen i stället för att allt avgörs av en fast timer.
Den delen är fortfarande inte “klar”. Jag har hellre ett system som går att förbättra än en hårdkodad effekt som låtsas vara smart.
Ljudtesterna var mycket mer lyssning än mätning
Jag kunde mäta nivå och bitrate, men frågan “låter det bra mellan de här två låtarna?” behöver fortfarande öron. Jag gjorde därför många A/B-test med olika attack, release, gain och crossfade. Ibland såg en aggressiv inställning bättre ut på mätare men lät sämre efter tjugo minuter.
Det gjorde att jag blev försiktig med att optimera efter en enda siffra. Radio är en kedja av upplevd nivå, tonal balans och transitions. Ingen enskild mätare äger hela svaret.
Jag jagade inte bara högre nivå — jag jagade konsekvens
När jag jämförde olika låtar blev det tydligt att “så högt som möjligt” är ett dåligt mål. Jag ville att stationen skulle kännas jämn utan att slå sönder dynamiken i material som faktiskt mår bra av skillnader.
Jag testade därför attack och release i kompression, makeup gain och hur hårt limitering ska ingripa. För snabb attack kunde äta transienter. För lång release kunde få nivån att pumpa. För mycket makeup gjorde små fel i talfiler mycket tydligare.
Det var också därför voice-polish senare blev viktig. När tal går genom samma upplevda högljuddhetsmiljö förstärks kantproblem som knappt märks när filen spelas separat.
Jag har hellre en ljudkedja som är lite försiktig än en som låter imponerande i två minuter och tröttande efter en timme.